Pristransparens diskuteras allt oftare i byggbranschen – men frågan är vem som faktiskt bär ansvaret för förändringen.
Jag har under lång tid slagits av hur svårt det kan vara att svara på en till synes enkel fråga i byggprojekt: Vad kostar det egentligen? Inte i teorin, inte enligt listpris – utan i praktiken, när projektet är färdigt och alla fakturor är betalda.
Konkurrensverkets pågående arbete med att kartlägga pristransparensen på byggmaterialmarknaden sätter fingret på just detta. Retroaktiva rabatter, bonusar och olika inköpsvillkor gör att prisbilden ofta blir otydlig, även för erfarna beställare. Det är ett system som skapar osäkerhet och som i längden urholkar förtroendet i hela värdekedjan.
Det är lätt att rikta blicken mot grossister, leverantörer eller entreprenörer. Betydligt svårare – men också mer relevant – är att stanna upp och granska vårt eget ansvar som beställare. Varje gång vi accepterar upplägg där materialkostnader blir synliga först i efterhand, och där rabatter och incitament saknar transparens, väljer vi i praktiken att fortsätta på samma spår. Och då är det kanske inte så märkligt att resultatet också blir detsamma.
Det är i det här sammanhanget som SPIKE-metoden blir relevant för mig. Inte bara som ett sätt att renovera badrum snabbare, utan som ett sätt att tänka annorlunda kring affären. Ett fast pris, en standardiserad process och tydlighet redan i beslutsfasen skapar förutsägbarhet – både ekonomiskt och relationellt.
Branschen kommer inte att förändras av sig själv. Den förändras först när beställare börjar ställa andra krav, göra andra val och premiera tydlighet framför tradition.
Transparens börjar inte i grossistleden. Den börjar i upphandlingen.
Krönika – Rickard Otternäs, grundare av SPIKE-metoden